away
bara för att få vara ensamen. katten skulle möjligtvis få följa med.
känner mig verkligen omotiverad till precis allt.
skolan är jag less på, festa är jag inte sugen på,
och körkortet vill jag fan inte ens nämna..
det finns EN sak som gör mig glad ikväll,
min dator ska hämtas, och lagad ska den vara också!
YES, det finns alltid ett ljus i mörkret!
tears for you
så extremt borträknad och utanför.
förstår inte riktigt hur allt kan vända så snabbt.
för ett år sedan var den här människan min bästa vän,
som jag kunde lita på till hundra procent, och var den personen jag berättade allt för.
tårarna som rinner på mina kinder nu är på grund av henne.
visst är det sjukt?
dont drive my car
dra åt helvette
nåt att sova på
jag klarar av att stå på mig och oftast inte ta åt mig av kommentarer.
förut var jag inte så, då grät jag för minsta lilla. misstog precis allt folk sa,
och kunde absolut inte ta åt mig av komplimanger.
men med tiden och rätt människor kring mig har mitt självförtroende stärkts och jag är så himla mycket starkare person nu än vad jag var för bara ett år sedan.
men när fel personer (dvs de bästa) kommer med minsta lilla felkommentar,
då brister jag.
speciellt när det är min älskling kommer med en liten kommentar som
"du ser trött ut idag."
jag tänker "alltså = SLITEN, ÄCKLIG."
börjar grina och han får stå som boven,
fast det var han som var omtänksam och visade att han bryr sig.
varför är vi tjejer så?
nåt att fundera på. godnatt!
21/9 - 11/6
tema: dig själv om 10 år.
jävlar. nu kan man låta fantasin flöda!
funderar på att komma dit som wt-morsa.
vore nåt va? riktigt snyggt.
18 februari, nu har jag verkligen något att se framemot!
våra studentfiranden har hittills varit succé och det ska dom förbli!
ända fram till 11 juni. så är det.
jag ska iaf gör mitt bästa för att vi får det så förbannat bra.
men med så festliga studenter och vänner så lär det inte bli så svårt.
ge och ta
missförstå mig rätt, jag har vänner som alltid ställer upp och är världens bästa.
men dom förstår inte. så är det.
det här är jag helt enkelt ensamen om. vilket gör det hela värre,
hade jag vågat pratat med någon om mitt ilandspriblem hade det kännts bättre.
men det är så att mitt skal är "jag mår bra även fast han är borta"
ja, jag mår bra. men jag mår också dåligt över att inte få vara nära honom.
och att han näst intill aldrig hör av sig.
en annan orsak till min tystnad är att det finns så mycket andra problem som dom har,
som jag inte vill störa. det finns liksom annat att prata om. och jag vill inte klaga.
det skulle vara liksom
"ja, din kille är borta. men han kommer tillbaka. killen jag älskar är en iskall jävel som hade sex med mig sen struntade han i att jag existerade i två veckor. sen skaffade han en ny tjej."
vänskap handlar om att ge och ta. den här gången känns det som att jag ska vara tyst och lyssna.
det vill säga, ge.
den här gången är mitt problem minimalt om man jämför med deras. därför,
håller jag käften.
efter det här säger jag godnatt.
ibland känner jag mig så otroligt lycklig och uppåt, inget går fel!
två dagar senare känner jag mig så ensamen,
jag känner helt enkelt att ingen förstår mig.
idag är en sån dag.
det känns som att det inte finns någon som vill eller orkar lyssna,
och även om dom skulle det så skulle dom inte förstå.
någonting.
hur det känns att ha sin älskling miljontals mil ifrån mig,
att inte prata med honom, att inte få vara nära honom.
och att det ibland känns som att han har glömt mig.
you guys
har precis varit här.
det är sånadär personer som alltid ställer upp, som alltid förstår och som alltid är världens bästa!
såna man inte ens skulle våga bråka med bara för att man skulle vara rädd för att tappa dom.
man vet att man egentligen inte förtjänar dom.
helt sjukt hur mycket jag uppskattar vissa människor
bitch
hade så jävla kul, härliga studenter med härliga outfits!
dock var det meangirls-dram på förfesten.
vilket jag HATAR. är vi 19 eller 14 år?
börjar fan fundera.
vissa människor är verkligen bara ute efter att förstöra för andra,
vissa människor älskar att se andra bli obekväma, må dåligt och gråta.
nu var inte jag inblandan i det här, men bara för att vi var i samma rum så påverkas man iaf,
man ser blickarna och attityden.
varför? orkar inte.
150
kan endast bli succé!
15
har inte pratat med han på.. 4 dagar?
dom har varit på resande fot och därför inte haft tillgång till dator eller internet.
men nu! känns bra att få lite update.
få veta att han lever osv.
känner att jag kommer bli galen när han är tillbaka!
är skrika och hoppa högt av glädje i flera minuter.
men det är ett tag kvar. ungefär... 8 veckor?
haha åh. det är fan länge.
men de här två veckorna har faktiskt gått fort,
och jag hoppas bannemej att de resterande går fort också!
älskar dig. min f
just had to say something
känner mig förvirrad och tom på samma gång.
klart.
roligaste inlägget på länge!
förbannade paulina danielsson
är paulina danielsson. men nu,
säger hon live i NRJ att hon är emot invandring och att det kostar sverige mer än vad vi tjänar på detta.
jag är så jävla besviken alltså, trodde att hon hade mer vett i skallen än så.
hon ska bannemej veta att sverige inte vore någonting utan invandring.
vi tjänar så jävla mycket på att ta in folk.
nu är det så att jag läser mycket om sånt i skolan och skulle kunna sitta här alldeles för länge och skriva om varför och hur vi tjänar på det, men det orkar jag ärligt talat inte.
ville bara säga att paulina förtjänar STRYK!!
och sen skulle hon kanske få lite utbildning också..
tycker att det är lite synd att hon sprider det budskapet till så otroligt mycket unga tjejer, utan att ha riktig fakta.
så jävla synd.
lucky
BARA..
hur som haver,
något som hände igår gjorde mig så jävla glad, och samtidigt förbannat stressad och less.
jag fick ett samtal ungefär 12.22 om att jag skulle ha varit på jobbet 12.00.
varför jag blev stressad och less är väl ganska uppenbart?
MEN det jag blev så jävla glad för var att jag hade tagit fel på datumet. jag trodde att det var helgen som kommer nu.
det är studentfest på lördag, vilket gör att jag INTE behöver kliva upp dagen efter och må åt helvette på jobbet.
OCH jag är ledig hela helgen som kommer, det gör mig happyhappy!
11 days later
jag känner mig inte singel, men det känns samtidigt inte som att jag har pojkvän.
vi har nu inte pratat sen i torsdags. eller är det onsdags? ja, hur som helst så är det längesen.
och det är så konstigt att han är borta, har varit borta i snart två veckor och jag står här,
med mitt gamla liv.
det jag hade innan, fast som samtidigt är helt nytt;
jag har inte samma kompisar,
jag har inte samma sätt att se på saker, och människor. och min personlighet är förändrad på många sätt.
och det är han som har gjort mig till den personen jag är nu.
det är han som får mig att förstå,
att man inte kan stå ut med kompisar som bara sårar en, och som aldrig är lojala.
han har fått mig att se saker från andra perspektiv och se saker från den ljusa sidan.
han har gjort mig till en bättre person, och jag tycker att det är så synd att jag inte träffat honom tidigare.
då hade jag inte gjort saker som jag har gjort.
som gör att jag skäms och som gör att jag vill gå under jorden ibland.
jag har så mycket att tacka honom för.
jag älskar honom, det gör jag.
så jävla mycket.
mina
det gör att jag mår bra, och jag är glad när jag mår bra.
och jag gillar att hitta på saker.
det gör att dom mår bra, och jag blir glad när dom mår bra
ikväll ska en brutta klippa mitt förbaskade hår! det är fan på tiden.
börjar likna hö på skallen.
jag brukar inte bry mig så mycket om mitt hår, eller hur det ser ut, hur jag vårdar det, vilket schampoo jag använder eller så, men det här..
är riktigt vidrigt
e
speciellt inte för min fina vän som har mått så dåligt. och nu får må ännu sämre.
hon beskriver det som ett svart hål.
förstår inte hur det kan bli så fel. allt vi ville var hennes eget bästa.
vi ville verkligen det. och helt plötsligt stog vi där och kunde inte göra någonting,
det var för sent.
och nu är vi rädd för att vi kommer förlora henne.
och det var det sista vi ville.
man tror att allt ska vara så lätt;
vill man någons bästa, så gör man alltid rätt val, och man står alltid fast vid att göra det som är bäst för denne.
men det är inte alltid så förbannat lätt att göra det.
skulle mer än gärna spola tillbaka tiden några dagar nu.
förlåt
förlåt <3
jag och tre andra vänner stod inför ett sånt för inte längesen.
och vet du vad vi tänkte?
"vi väntar, det är nog lugnt än så länge. vi behöver nog inte besluta oss om något just nu."
ett jävla helvette. och allt gick så snabbt.
nu står vi här med facit i hand, utan att vi gjorde någonting.
och en av våra allra närmsta mår åt helvette.
vi kunde ha förvarnat, men vad gjorde vi? ingenting.
fan. det känns så dumt.
vill bara krama henne nu.
dra åt
har en läxa att göra sen så vore det ju underbart om jag gjorde lite mer teori.
teorin stressar mig inte, men jag är sjukt less på den, och jag VET ju att jag måste
klara provet för att få det där jävla körkortet. det är inte vilket prov som helst.
och pengar kostar det också. helvette.
jag hatar teorin.
när jag är klar med den ska jag bränna böckerna
proud
är riktigt jävla less på de där korridorerna, klassrummen, lukten, kylan, maten, lärarna.
vet du vad jag vill göra på riktigt?
jag vill resa. jag vill se världen! jag vill flytta! jag vill leva.
sen vill jag blir något. på riktigt.
jag vill göra något eget. skapa något som är mitt eget
och något som jag kan vara stolt över.
och för en gång skull något som min familj kan vara stolt över som jag har gjort.
ett år, 12 månader, 365 dagar
lite konstigt att fira ett år på skilda håll i världen måste jag säga.
men jag vet att de här 365 dagar ska bli fler,
och att vi kommer att ha mer att fira.
jag vet att vi älskar varandra exakt lika mycket även om vi inte kan vara tillsammans den här dagen,
även fast jag allra helst hade velat ha dig här och firat den här dagen med dig.
dagen när det blev du&jag.
you're always here to hold me up when I'm losing my mind
I wish that I was stronger so that I had more to give
I'll share everything I have and we'll find a way to live
even after all this time, nothing else I ever find
in this whole wide world can shake me like you do
dear diary
det sa att det kan vara jobbigt att skriva i sina bloggar om vissa saker,
de vågar inte vara fullt ut ärliga med saker de skriver för att dom VET att vissa personer läser bloggen osv.
ja, som de flesta tänker med sina bloggar antar jag.
och då tyckte jag att det var så otroligt skönt att kunna säga att jag kan vara HELT ärlig eftersom att ingen jag känner läser bloggen och att ingen kan hitta hit eftersom att det inte ens går att gissa min bloggadress.
jag behöver inte känna press från något håll om vad jag skriva eller anpassa mig så jag formulerar mig rätt så det inte blir missförstånd eller liknande. vilket det ofta kan blir när man skriver.
så otroligt skönt att kunna skriva att jag ibland har lust att radera folk ur mitt liv, att jag gråter och är less på livet utan att man får någon sorts skit, ingen blir besviken och ingen kan kalla mig emo.
ingen förutom jag själv.
förlåt
varför är det så svårt att få fram ordet?
och har svårt för att säga förlåt.
och jag har ännu svårare för att erkänna när jag har fel,
men jag gör det ändå. jag har lärt mig att göra det,
mest för att jag hatar när andra är likadan.
jag vet alldeles för många gånger jag borde ha sagt förlåt och erkännt att jag har gjort fel,
men på senare tid har det varit tvärtom, folk har inte kunnat säga förlåt till mig.
och det är jag som har sagt förlåt för att få bråk ur världen.
är det så att jag har blivit en fegis? eller är det så att jag har mognat?
en viss skillnad, men det är fortfarande svårt att skilja de två saker åt i just det här fallet.
fem ynka
imorgon är det skola och jag är inte redo.
jag är inte redo för läxor, prov, gå upp tidigt, gå och lägga mig tidigt osv.
det enda jag är redo för är studenten som endast är fem månader ifrån mig.
sen är jag fri
från mig till dig
när min älskade skulle åka skrev jag ett brev till honom.
(förlåt för att allt handlar om honom)
tänkte att ni ska få läsa, och förstå hur jag känner för honom.
älskling. först vill jag säga förlåt för att jag inte är så jävla duktig på att skriva och formulera mig.
jag vet inte varför men det var när du sa "nästa onsdag åker jag" som det slog mig på riktigt.
och det var då jag började hoppas på att du skulle stanna i sverige.
även om jag vet att det inte blir så, jag vet att du kommer att vara borta länge.
jag hoppas också att de här två månaderna kommer gå fort. även fast jag vet att det kommer kännas som en evighet.
jag funderar på hur jag ska kunna vara utan dig så länge. två månader och två veckor är ungefär 74 dagar. minst 74 dagar ska vi vara ifrån varandra.
känns väldigt konstigt för mig, att vara utan dig så länge.
för mig är du både min älskling och bästa vän i ett! det blir inte bättre.
du är den som jag kan prata med om allt och den som uppskattar mig mer än någon annan,
den som ställer upp för mig och torkar mina tårar bäst.
jag vet att du inte dömer mig, att du inte går bakom min rygg och att du alltid är min bästa vän.
ibland kanske det inte verkar som att jag uppskattar dig, men det gör jag. jag trodde verkligen aldrig att någon skulle springa in i mitt liv och förändra allt som du har gjort.
det har gått sjukt fort sen vi träffades.
jag är så otroligt lycklig för att det blev du och jag, och för att du fortfarande står trofast vid min sida.
tack för att du får stå ut med mina extremt tjejiga utbrott, att jag ibland förvandlas till den drygaste tjejen som finns i hela världen
och att jag ibland tar dig för givet. jag hatar när vi bråkar och jag kommer på i efterhand att allt var mitt fel. och jag inte säger förlåt.
jag säger som daniel adams ray: förlåt för att jag aldrig sagt förlåt
allt det här kommer jag att sakna;
jag kommer framförallt sakna dig.
jag kommer att sakna att sova med dig. som när jag drömmer mardrömmar och vaknar brevid dig och känner mig så trygg.
kanske "råkar" väcka dig så du får hålla om mig.
jag kommer att sakna att vakna med dig. när du vänder dig om på morgon och håller om mig.
jag kommer att sakna att vara med dig. bara att kolla på vänner innan vi somnar, kolla på simpsons mot min vilja, du med ditt jävla simpsons.
just nu känns det som att jag skulle kunna kolla på alla simpsons-avsnitt bara för att få vara med dig.
jag kommer att sakna din värme. du är alltid varm. förstår inte hur du lyckas. men det är så otroligt skönt när man själv fryser. eller när man ska somna.
jag kommer att sakna din tröst. det finns ingen som kan trösta mig som du gör. det gör dig exra bra.
jag kommer att sakna din famn. det har framgått i flera punkter, men jag känner mig så trygg i din famn.
det känns som att jag skulle kunna sitta här hur länge som helst och bara skriva allt om hur underbar du är, varför jag kommer att sakna dig och
komma på miljontals anledningar för dig att stanna.
förlåt för att jag bara bröt ihop igår. jag har verkligen försökt att inte visa att det är jobbigt,
för du förtjänar verkligen inte att ha dåligt samvete på något sätt för att du åker.
du förtjänar att åka iväg och ta det lugnt, inte känna någon stress eller krav från något håll.
jag hoppas att ni får det jättebra där borta. som tur är så är du i trygga händer iaf.
glöm inte mig bland vimlet av alla brasilianska frestelser!
och glöm inte att jag älskar dig,
att jag älskar dig mer än någon annan
din -----
company
behöver sällskap!
när jag inte gör något tänker jag på hur långt bort han är, och hur lång tid det tar innan jag får träffa han igen.
det tar lite extra i hjärtat.
så därför behöver jag tjejer, mys och snack.
har laddat upp med ljus och godis!
min
men eftersom att alla pratade med mig om att min älskade har åkt blev jag till slut gråtfärdig och drog mig tillbaka.
du fattas mig
tungt lass
har varit väldigt påfrestande. massa bråk, besvikelse och irritation mot mina närmsta, vilket inte är uppklarnat än. och sen åker min allra bästa vän som går genom allt med mig. jobbigt att inte ha han här när allt detta händer.
pga av detta så somnade jag tidigt
riktigt skönt.
idag är jag piggare och känner mig lugnare.
ska träffa fina människor idag, och hoppas på att lillm kommer hem från götet snart.
och imorgon? fest verkar det som. dock inte bokat än.
min stannfågel
nu har han åkt.
det är så jävla jobbigt att han ska åka precis nu när allt annat är helt upp-och-ner.
jag har verkligen försökt att dölja för han hur jobbigt det känns,
men igår brast det. och jag har gråtit sen dess.
lite jobbigt att säga hejdå med tårar på kinderna.
vill verkligen inte heller att han ska få dåligt samvete,
men det är jobbigt för mig. inte mer med det.
älskar han
min bästa
imorgon åker han.
idag ska jag krama och pussa han så det räcker i två månader.
eller. kom precis på att det inte går.
men ska göra mitt bästa,
och absolut inte sitta här!
hej
